De små söta blommorna fick jag av min lilla 2,5-åring häromdagen 🙂
Andra onsdagen i September alltså.. det går så fort!
Imorgon är det min lediga torsdag, ska bli sååå skönt!
Har varit väldigt kass den senaste tiden, inget som folk märker direkt, då jag medicinerar mig ganska hårt.
Men i måndags fick jag skippa ett styrelsemöte i vår brf-förening jag skulle vara med på (är sekreterare i föreningen), för biverkningarna av mina mediciner blev för tuffa.
Jag är känslig mot morfin, men när det är det enda som hjälper mor värken kan jag inte stå emot. Fast sen blir jag påmind om hur jävligt jag brukar må av morfinet. Illamående, yrsel, svaghetskänsla och ett obehag i hela kroppen som jag inte kan sätta ord på.
Jag stod i dörren, på väg ut mot mötet, men kände att detta kommer aldrig gå.
Och tur var väl det för sedan kräktes jag så att kroppen vrängdes ut och in ungefär, fy fan för denna skit alltså.
Inte meningen att gnälla för mycket här på bloggen och jag försöker verkligen undvika det men det är lite som att låtsas att allt är tipp topp när det inte är det.
Jag vill inte se mig själv som sjuk, så oftast biter jag ihop och går till jobbet trots att kroppen egentligen inte pallar.
Ni ser mig ofta som en liten slitmyra som fixar och grejar i mitt hem och annat titt som tätt, och hur kan jag orka det?
Jo för att när jag har väldigt ont (nu pratar jag magen och inte migränen, då ligger jag pall) så rusar en ilska i min kropp, hand i hand med smärtan, som får igång adrenalinet och då blir allt grejande och fejande terapi (plus att det även är ett intresse såklart). Ett sätt att slippa tänka och känna efter så mycket helt enkelt.
Annars går jag bara omkring och är arg och ledsen, vilket drabbar min familj. När jag grejar och fejar (vilket inte alls är sådär ofta som det kan se ut) så är jag en bättre mamma, sambo och de kan vara med och runt omkring utan att jag svär och pustar.
Smärta är oerhört jobbigt att hantera, när man dessutom har det dagligen som jag (ena dagen i större utsträckning och andra i mindre) så sliter det på en.
Det ena ger det andra, som migränen, den beror sannolikt på kronisk spänningshuvudvärk. Det har vi nu kommit fram till (inte alls neurologiskt som vi först trodde, vilket är skönt på ett sätt)som jag får på grund av att ständigt ha ont i mage, höfter osv. Kan var delvis arbetsrelaterat med (nacke, axlar).
Ok, så är det med det, nu ska jag vara glad!
Jag har ett nytt objektiv att hämta ut, äntligen!
Jag har ju inget annat än det som följde med kameran när jag köpte den (ett 20-50).
Nu har jag beställt ett 50-200, ska bli så kul att testa =)
Är ju en riktig amatör med alldeles för lite tålamod för att lära mig fota, men ändå =)
Hoppas ni har en fin onsdag fina ni!
Kram C
september 10, 2014
Hej!
Kan verkligen inte bara bläddra förbi det här inlägget… Se lite och sen gå vidare..
Nej det här berör djupt.
Fy så jobbigt att ha ont hela tiden.
Jag har haft det så. Men nu slipper jag.
Faktum är att jag känner så väl igen mig i de sakerna du skriver och just det här att använda pysslandet i hemmet som terapi gjorde faktiskt Drömhem o Trädgård reportage hemma hos mig om förr förra veckan.
Min syster hade skickat dem ett så fint mail om hur jag tagit mig igenom min sjukdom (fick diagnosen leukemi 2007) och alla hinder man stöter på efter transplantationen.
Jag fixar i grejar och det får mig att må bättre.
Så jag förstår dig. O man måste göra det man mår bra av.
Morfin är jag med nästintill allergisk mot, hela jag vänds utoin som du skriver…
Jag önskar att du slipper din smärta en dag. För det tär ju på en.
Men du är verkligen så vacker här på bloggen och skriver så fint.
Men ibland måste det jobbiga med få komma ut, eller hur?
Vi är ju bara människor..
Va rädd om dig och njut av din lediga dag imorgon.
Varma kramar Anna
september 10, 2014
Tack! Tack snälla du för att du skriver, hade ingen aning om att du gått igenom cancer (har inte haft tid att ”lära känna” dig än), och leukemi som är så fruktansvärt. Underbart att du slipper värk och elände nu, och att du överlevde! Blir helt knäckt av att tänka på hur svårt du måste haft det.
Gullig du är, uppskattar din omtanke väldigt mycket och skönt att du tycker det är ok att jag delar med mig av sånt som inte är direkt positivt.
Men så fick ju du skriva och berätta med, och det tycker jag är bra, att man kan dela ord, upplevelser och tankar. En del av det fina med bloggvärlden 🙂
En dag tror jag att jag kommer slippa smärta, men det krävs en lite större operation för det och jag är inte redo än..
Stor kram!
september 10, 2014
Åh fy för att ha ont i magen, jag vet hur det är att ha ständig värk i magen, då jag lider av en kronisk tarmsjukdom och det ger mig magont varje dag det är skit jobbigt, men någonstans så lär man sig att leva med detta problem varje dag. Men jag kan inte minnas sist jag hade en dag utan magvärk det måste ha varit innan 2007 då jag fick diagnosen. Men man får göra det bästa av det helt enkelt.
Kram Linda hoppas att du mår bättre
september 10, 2014
Har haft diagnosen IBS sedan 2001, kanske är samma som du har? Kan ju te sig väldigt olika, i mitt fall så kan jag inte ta upp näringsämnen så bra bla, då det går för fort.
Sen kan jag inte sitta still för länge, att flyga är ett helvete osv. Väldigt viktigt med fast rutiner för mig, då brukar jag klara mig hyfsat 🙂
Hur är det för dig?
Sen har jag ju några diagnoser till.. måndagsexemplar som jag är 😉
Kram på dig och tack för dina ord 🙂
september 10, 2014
Men söta du vad mycket elände du har! Absolut inget jag kan tro när jag ser bilderna på dig, alltid lika fräsch och en arbetsmyra 😉 Hoppas verkligen att du blir av med din smärta och självklart måste du få skriva om detta, varför lida i det tysta.
Var rädd om dig, stor kram Suss
september 10, 2014
Jag är ofta glad ändå som tur är 🙂 Och så har jag enligt mig själv en grym humor hehe, och det om nåt underlättar i livet, eller hur 😉 Tack gulliga du för omtanke =)
Kram
september 10, 2014
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag vill bara ge dig en stor varm kram!!
Att leva med daglig smärta är inget jag kan förstå riktigt, men min mamma lever också ungefär på samma sätt som du, och jag kan känna hennes smärta ibland.. inget som är trevligt :(.
Jag önskar att det kan lätta för dig framöver och ut med skiten i bloggen, det är ju en stor del av dig och ditt liv och bloggen blir så mycket mer personlig om man får vara med om ups and downs.
Stor KRAM till dig <3