MIN STORA ÄLSKLING

lördag, juni 1, 2019 7 19

Min stora vackra härliga grabb, det är inte ofta jag får knäppa bilder på honom längre men ibland så!

Han är så jäkla go så hälften vore nog, min lugna, kloka, snälla, roliga, kärleksfulla son. Han gör livet som förälder enkelt. Lillasyster är det mer fart i haha, men det är egentligen bara härligt. Hon ger oss inga huvudbry precis, inte än iaf haha..

En sak som jag tänker på då och då när det gäller barn är ett uttryck som en del slänger sig med -”Små barn små problem” och jag har egentligen inte riktigt fattar vad det betyder och jag upplever dessutom att det oftast är lite bittra människor som slänger sig med sånt (om man inte gör det med glimten i ögat då kanske) för vad kan vara värre än att höra som nybliven mamma än det uttrycket när man kanske har ett barn med kolik (som vi hade), inte får sova ett skit, problem med kanske amning, barnet är missnöjt osv.

Fått höra det ett par gånger när barnen var mindre, typ att – Tycker du det är jobbigt nu? Vänta bara tills de blir större, små barn små problem.. Ofta mitt i skrikkaos eller liknande, så jäkla drygt tycker jag och fattar inte alls vad det ska ge någon att trycka till på det sättet.

Hur tolkar ni det uttrycket? Är det tex toddlers/tweenies som man jämför med tonåringar och de problem som kan komma då? För då kan jag kanske förstår det i viss mån, eller är det bebis som är enkelt i förhållande till tweenies?? Vilken ålder menar man på är lättast? Vilken är jobbigast?

Hur som helst så är ju alla barn olika och jag upplever att många har det tufft med barn i mina barns åldrar, med trots, tjat och bråk osv medan vi tycker det är hur enkelt som helst nu när de är större och mer självständiga (klart de och vi föräldrar har sämre dagar men sällan). Däremot var det tufft när de var bebisar, eftersom de inte sov bra förrän vid ca 3 års ålder bägge två (om ens då), slutade sova middag när det var 1,5 och vägrade både snutte och napp och ville bara ha mamma kloss an hela tiden. Det var tufft med tanke på att de är så nära i ålder, jag sov i princip ingenting under de åren. Sen hade vi ju hund på det, som skulle ha sina långa promenader och barnen var ofta tvungna att följa med då mannen alltid jobbat skift och långa pass. Sen dess har det bara blivit lättare och lättare hela tiden. Livet leker just nu och det är så himla härligt och roligt med en 7 & 9-åring.

Sen har sonen ff inget vidare sömnbehov utan vaknar nästan alltid innan 6 oavsett när han lagt sig typ men sen han var runt 5 har han gått upp och klarat sig själv utan att väcka nån annan, skönt 😉

Sen hur det blir i tonåren vet man ju aldrig, Inez kanske blir lika rebellisk som jag, mina föräldrar hade det inte lätt med mig haha. Kom väl hem full första gången som 13-åring.. hua. Rökte, hängde med äldre, hörde inte av mig osv..

Hoppas bägge barnen brås mer på mannen som alltid varit lugn, trygg och stabil utan rebelliska utsvävningar i livet. En grym mamma och mycket idrott tror jag är receptet på det, till stor del iaf.

Vad har ni för situationer, tankar och erfarenheter kring livet med barn, ni som har? Hur är och har det varit för er?

Jag skulle iallafall aldrig använda det uttrycket, man vet aldrig hur tufft en del kan ha det utan att visa det, kan finnas en sjukdom med i bilden, separationer.. och allt möjligt som gör livet som allra tuffast för en person just då, oavsett ålder på barn. Så släng aldrig det uttrycket i fejset på nån. Klart man kan säga det som sanningens ord i sin egna situation till någon som tycker likadant och upplever att det faktiskt är så, men ni fattar nog vad jag menar..

Kram & ha en fin lördag!

19
7 Comments
  • Monika
    juni 2, 2019

    Hörde också det uttrycket när barnen var små, 18 månader mellan dem. Reagerade inget då det inte var några som helst problem med dem då de var små, som tur var då det var så tätt mellan dem. Den strävan jag hade var att de inte skulle bli så ”mammiga” utan lika gärna ropa på pappa om de t ex ramlade och slog sig, och det lyckades 😉 Ja, ja problemen får vi ju när de blir större, det hade vi ju fått höra, men nej, inga rebelliska barn och inga problem då heller. Så tacksam.
    Kram Monika

    • Catta
      juni 2, 2019

      Skönt att dina var lätta som bebisar och verkar ha varit det hela tiden! Det önskar man ju alla. Vi hade det ganska tufft då jag var mänsklig napp och ammade tills V var 12 månader och I 15 månader, det var bara jag som gällde under den tiden. Sen blev det lättare och lättare men eftersom Valentin föddes med en skallskada så hade vi ett fruktansvärt tufft första är med många besök på Sahlgrenska och hos sjukgymnast.
      Så jag ville helst inte höra några såna uttryck eftersom värsta tiden var då..

      Kram

  • Vanja
    juni 2, 2019

    Vet inte riktigt varför du reagerar så starkt på det uttrycket? Och ja, det kan ju lika gärna ligga mycket i det för vissa, och inte alls för andra.

    Jag håller verkligen med om att det är så. Min son var en helt normal bebis, han sov väl lite för lite kan jag tycka, kunde vakna 1 g/halvtimmen och visst var jag slutkörd ibland.

    När barnet är litet är du som förälder dess hela värld, du kan skydda det, hela tiden se till att barnet har det så bra som det verkligen bara är möjligt. Det handlar om att du ger kärlek och omvårdnad så är allt bra. Hur trött man själv är under bebisperioden tycker jag inte är relevant.

    Jag kunde skydda och ta hand om honom, och han mådde bra tills förskoleklassen. han hade kompisar som litet dagisbarn.

    Vi flyttade (visserligen inte långt, alldeles inom området på halvön där vi bor) när han skulle börja 0:an.

    Då började det bli svårare. Barnen han känt innan började inte på samma skola. Han var liten och vilsen (och plötsligt kunde JAG inget göra!). Han fick en bästis som flyttade långt bort när de började 3:an.

    Efter det har det varit såååå svårt. Så svårt för honom att hitta sin plats, få bra kompisar. Det var utfrysning mer eller mindre. De vänner som stod till buds var inga bra vänner. Jag kämpade för honom, men det var så svårt. Att ha en bebis att ta hand om, var en ”barnlek” jämfört med detta.

    Min son är nu i övre tonåren. Han är mkt duktig i skolan, så himla snäll och skötsam. Vi är en kärleksfull, väl fungerande liten familj. Ändå blev det så tufft. Det är inte bra än, blev aldrig igen efter årskurs 3.

    Vi kämpar med vad jag antar är psykisk ohälsa (finns ju många grader på det). Något som tyvärr är mycket utbrett för dagens ungdomar. Något som jag kan finna förklaringar till i vårt fall, till viss del. men ändå inte. Förutsättningarna i vår familj, för att skulle kunnat gå bra har varit så stora. Ändå blev det så här.

    Uttryck har ju kommit till av anledningar, att tillräckligt många upplevt saker och ting på ett visst. Lite ödmjukhet inför varandras olika situationer är viktigt. Jag är glad för dig att allting hittills går så bra för dina barn, att de mår bra. Hoppas det fortsätter så.

    • Catta
      juni 2, 2019

      Just det där med ödmjukhet inför varandras situationer är det jag menar, och därför ska man inte säga det till någon bara för att de har små barn. Kanske går de igenom något väldigt jobbigt trots att barnen är små.

      Blir jätteledsen av att läsa det du skriver, så fruktansvärt tufft både för er son och för er. Hoppas verkligen att han får må bra och vara ett lyckligt barn, blir trygg och få fina vänner omkring sig. Känner andra som varit med om samma sak, jättejobbigt och så svårt att veta hur man kan hjälpa sitt barn på bästa sätt. Kämpa på ❤️

      Min son föddes med en skallskada som vi fick följa upp på Sahlgrenska flera gånger hela hans första levnadsår, han hade dessutom sned nacke (torticollis) och behövde gå hos sjukgymnast lika länge. Han skrek för livet varje gång, för han hade fruktansvärt ont. Jag hade fruktansvärda problem med amningen och kom inte igång hyfsat förens efter 6 veckor. Jag snittades utan bedövning efter 18 timmars svår förlossning, tappade mycket blod och fick transfusion, låg länge på kvar på avdelningen, hade svåra smärtor i ett halvår efteråt i buken och är ff inte bra. Min son vägde 4605 g och var 56 cm lång när han föddes, jag fick inte hålla eller ha mitt barn på bröstet de första veckorna för att jag var suterad i buken upp till bröstkorgen. Jag var helt beroende av hjälp från man och andra.
      Jag hade uppföljning med läkarteam på Sahlgrenska om det som hade hänt/gåt fel vilket var en ansträngning i sig, jag fick besked om att jag aldrig kunde föda barn naturligt pga mina skador.
      Min son hade kolik fram till 5 månader, sov på tok för lite, hade ont och skrek väldigt mycket. Det var enorm jobbigt att inte kunna hjälpa sitt egna barn, jag var så himla ledsen för att det gick så fel, och arg dessutom. Ingen tog mig på allvar under min graviditet när jag sa att han är för stor. De skrattade t.o.m åt mig för jag var ju så himla liten.. men tänk så rätt jag hade, och så fel de hade och det kunde sluta med att ingen av oss klarade livet. Han fastnade när han skulle ut och det blev utakut snitt med tre läkare som stod och slet i honom på samma gång, jag klipptes i bukmuskulaturen ända upp till revbenen.
      Och sen följde en fruktansvärt jobbig första tid som förstagångsföräldrar.

      När jag fick en sån kommentar under den tiden hade jag lust att strypa den människan kan jag tala om och när jag nyligen hörde detta uttrycket sägas till en annan mamma med små barn så kom jag att tänka på hur mycket jag ogillar det.

      Som sagt, det kan se helt olika ut för alla, en del har det svårast i början, en del under mitten av barnens uppväxt, en del under tonåren, en del inte alls och en del hela tiden. Det ska man absolut vara ödmjuk inför att förstå.

      Sen måste jag bara säga en sak angående att du säger att hur trött man själv är när barnen är små inte är relevant. Hur menar du då? Det finns en del som kraschar totalt och faktiskt inte kan ta hand om sitt barn om de utsätts för extrem sömnbrist, det kan faktiskt vara farligt både för barnet och en själv och något man ibland behöver söka hjälp för. Det finns också de som blir galna av att barn skriker vilket kan leda till syndromet ”shaken baby”.

      Hur som helst tycker jag vi föräldrar ska stötta varann, och inte gotta oss genom att säga att det blir minsann värre.. vem vinner på det?

      Jag tänker iallafall njuta av livet med mina barn här och nu och inte tänka så mycket på hur jobbiga tonåren skulle kunna bli.

      Kram!

      • Vanja
        juni 2, 2019

        Det förstår jag att bebistiden med din son var tuff! Tycker det låter helt galet att någon då skulle ha sagt till dig att dina bekymmer var små bekymmer!

        När jag skrev att ens egen trötthet inte är relevant menar jag så att säga normalfallen. Jag känner ingen som haft det så tufft som du hade. Utan de jag känner har haft bebisar som sover allt från helt ok till att vakna lite väl mkt, ha svårt att sova längre stunder på dagen, kanske haft måttlig kolik. Detta hör ju liksom till bebisperioden, och trötthet hör ju till, något man måste hantera. Det gör ju också de allra flesta, det är en kort period av livet trots allt.

        Jag tänkte inte på extremfallen och hemska saker som shaken baby syndrom, när jag skrev det.

        • Catta
          juni 2, 2019

          De som sa det var inga nära vänner som visste hela min situation utan mest folk som gillar att slänga sin egna erfarenhet i ansiktet på andra och mena på att så är det. Skulle ju aldrig ha såna vänner.

          Jag förstår att du menar normalfallen, dock tror jag att det är vanligare än man tror med de som inte har det så lätt, för att få pratar om det. Barnafödande och ta hand om småbarn är vi liksom skapta till att göra men jag känner väldigt många som haft det oerhört tufft.
          Att bli mamma kändes naturligt och så självklart för mig som så, det var mest omständigheterna som gjorde det jobbigt såklart, men jag har vänner som drabbats av svåra förlossningsdepressioner. Det är inget man kan styra över men fruktansvärt jobbigt och svårt för andra att förstå. Att inte kunna knyta an till sina barn riktigt, fått svår ångest och helt enkelt inte klarat av varken sömnbrist eller barnets behov gör ju att hela världen faller för dem. Särskilt i kombination med dagens stress om att gå på stan som lattemamma, vara fit fot fight direkt efter förlossning osv. Ca hälften av alla jag känner har haft problem med eller inte kunnat amma och haft ångest för det, också ett stort problem.

          Jag har vänner som har sjövilda ungar som de inte kunnat släppa en sekund förrän vid ca 4-5 års ålder typ, det har ju jag personligen ingen erfarenhet av men jag tror fasen inte jag hade orkat isf. Mina har aldrig varit klåfingriga och vi har inte behövt jaga dem, så tacksam för det haha.

          När deras ungar blivit äldre har det känts som semester. Så allting är relativt helt klart.

          Bägge mina har däremot haft enorm separationsångest under förskoletiden, för sonen var det så illa så vi fick ta hem honom igen när han var 1 år och 9 månader, så han började när han var 3,5 år igen. När han var 1,5 funkade inte, han utvecklade ångest och personalen tyckte själva att han skulle må bäst hemma, han grät hela dagarna i de 5 månaderna han gick där då. Tur att vi fick Inez så tätt så han kunde få vara hemma med mig och lillasyster.
          Idag är han däremot världens tryggaste unge, och väldigt självständig.

          Tack för att du skriver och ha en fortsatt fin dag!

  • Monika
    juni 2, 2019

    Förstår verkligen din glädje över din harmoniska och självständiga kille med den starten, härligt. Lite det jag menade med mitt inlägg var att jag gick och väntade på de stora problemen som sagts skulle komma och de kom inte. Det är väl bara att konstatera, vilket vi ju vet också, att alla barn och även föräldrar är unika och att det inte finns någon mall.
    Kram Monika

Lämna ett svar till Catta Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.